Ikväll åt vi fisk, ris och grönsaker till middag. Charlie försökte förhandla sig till både godis och film till efterrätt och vi alla, inklusive pappa, enades att om hon åt upp all sin middag skulle hon få en glass, men ingen film. Charlie sölade och tramsade. Hon åt upp all riset men fisken tog sin tid och ärtorna ville hon inte direkt äta, även om de är hennes favvis. Hon lekte med maten och var allmänt tramsig sådär som en fyraåring kan vara. Vi säger så klart till henne att om hon inte slutar tramsa och äter sin mat så blir det ingen glass, men ungen fortsätter (så klart) att tramsa och vi säger att, nu, nu blir det ingen glass. Då tar hon sig i kragen och äter upp fisken och ärtorna vilket så klart var för sent. Har vi sagt att det inte blir glass så kan man ju inte backa. Då säger Charlie trotsigt “I’ll take my money and go to the petrol station and buy chocolate”.
Macken ligger inte långt härifrån, kanske 500 meter eller så. Det är upp för backen, korsa vägen, över en parkering, korsa en väg till (övergångsställe) och sen är man inne på mackens område. Charlie skulle ALDRIG göra det själv. Hon går ALDRIG någonstans utan oss, har ALDRIG gjort det, skulle INTE VÅGA. Så när Charlie utmanar mig på det sättet så säger jag (dum som jag är) “visst, gör du det”. Då går Charlie och hämtar sin sparbössa, frågar pappa hur mycket smarties kostar och rotar fram två dollar. Sen sätter hon på sig skorna och jag och Jono tittar på varandra frågande. Eller hur, som om hon tänker gå. Klockan är 20 på kvällen och det är bäcksvart, finns inte på långa vägar lika mycket vägbelysning som det finns i Sverige. För att få lite perspektiv så är väl vår gata lika trafikerad ungefär som…pappas gata i Hässleholm att korsa (Hånellsgatan) medan nästa gatukorsning är lite större, kanske som huvudgatan i Tyringe, den vid torget på kvällen.
I alla fall så verkar det som om ungen verkligen är på väg ut. Jag slänger snabbt på mig skorna, både jag och jono vill bevittna det här! Sen säger jag att jag ska gå ut och hänga upp tvätt och smiter ut bakvägen. Jag hinner precis springa över på andra sidan vägen och gömma mig bakom några bilar när Charlie knatar ut ur huset. Hon ser mig inte. Börjar gå direkt upp för backen på “vår” sida, på trottoarkanten. Klädd i pyjamas och slippers. Hon kommer två hus upp, så långt allt väl. Hon går ofta själv så långt hem till grannarna för att leka. Men så fortsätter hon! Aldrig att vi trodde det. Jag smyger som värsta Sherlock Holmes på andra sidan vägen, gömmer mig bakom buskar och bilar. Hundar börjar skälla på mig men Charlie märker mig inte. Hon går hela vägen upp för gatan. En bil passerar, rätt snabbt, sen ser sig Charlie om och korsar vägen. Självklart står jag i full beredskap om det skulle behövas, och har koll på att där inte är några bilar i närheten. Sen korsar Charlie vägen och går runt hörnan, in på parkeringsplatsen. Bäcksvart men hon knatar på. Jag smyger vidare på bara kort avstånd bakom henne, kanske 10 meter, men hon märker mig inte. Hon går förbi sin skola och är duktig nog att inte korsa vägen direkt till macken utan gå bort till övergångsstället. Men här fixar jag inte mer. Det är rätt mycket trafik (för en fyraåring, typ tre bilar) och där gick gränsen, så jag springer ifatt henne. Hon blir glatt överraskad av att se mig och undrar vad jag gör där. Jag säger som det är, att jag inte ville att hon skulle gå själv. Hon säger att hon är “brave”, hon var inte rädd alls utan hade visst tagit några djupa andetag och sen var hon brave. Men jag följer med henne i alla fall till macken. Har man sagt till henne att hon får gå, så får man ju stå sitt kast och kan inte direkt tvinga hem henne.
Vi går in på macken och jag säger till henne att jag väntar vid dörren. Hon vill ju så gärna göra det själv ändå. Hon hittar smarties och tänker betala, men jag påpekade för henne att kolla priset först. $2.80. Och hon som bara hade $2. Vi tittar lite på vad som kostar $2 och hon hittar ett litet choklad som hon bestämmer sig för. Hon går fram till mannen i kassan, ger honom chokladet och berättar att hon är brave, hon har gått upp helt själv till macken. Han tittar frågande på mig men jag bekräftar att det är sant och att jag nyss kommit i fatt henne. Han skrattar, Charlie säger tack så mycket och hejdå och vi börjar gå därifrån.
Igen vill Charlie gå själv hem så vi kommer överrens om att jag ska gå några meter bakom, inte med henne. Så knatar vi hemmåt, hon först, jag sen. Hon tittar fint vid övergångsstället och när hon ska korsa vid toppen av vår gata. Men precis när hon har korsat vår gata, vid toppen av backen, stannar hon och vänder sig till mig. “Mamma, I forgot to give him the money”. Hon öppnar handen och där ligger fortfarande hennes $2. Ok, säger jag. Vi får gå tillbaka. Så sakta knatar vi tillbaka till macken för att betala chokladen. Den här gången följer jag inte med in i butiken utan jag uppmanar Charlie att gå in och säga förlåt, och förklara att hon glömde ge honom pengarna. Jag ser mannen i butiken le och prata med henne och Charlie kommer ut igen. Då har mannen sagt till henne att hon kan behålla sina pengar! Glad i hågen, med choklad i en hand och $2 i andra börjar vi igen gå hemmåt, samma visa igen.
Här kommer trumfkortet, som egentligen inte är så trevlig, men som nog gjort att Charlie inte kommer att gå till macken själv fler gånger när det är mörkt….
Övergångsstället korsar till en annan gata. Den kallas Wenthworth Street. Wenthworth Street är Wollongongs Malmskillnadsgata. Det är här de prostituterade hänger. De är inte alltid där, men ibland står det en eller ett par i en gatukorsning längre ner på gatan. De kan stå där både dag som kväll och är i allmänhet inga problem. De är inte otrevliga. Mindre trevliga är torskarna. Men under alla mina år i Wollongong har de bara varit till “besvär” en gång, och det var innan jag ens flyttade hit. Jag och en vän besökte en annan vän som jobbade på en restaurang på den här gatan. När vi gick på gatan (kl. 16 en eftermiddag) med våra barnvagnar (jag med Charlie, hon med tvillingar, alla under 1 år gamla), saktar en bil in bredvid oss och en man tittar frågande på oss. När han såg våra förvånade uttryck körde han igen. Allvarligt, vad trodde han egentligen? Att vi turades om att vara barnvakt?
Så åter till mitt och Charlies äventyr ikväll. Efter att vi har korsat övergångsstället och vi går längs med vägen mot parkeringsplatsen som vi ska korsa, saktar en bil in bredvid oss. Det är oundvikligt att han inte såg Charlie, hon gick bredvid mig längst ut mot vägen. Mannen börjar vinka. Jag skakar på huvudet åt honom och vänder mig direkt till Charlie och säger till henne att nu sätter vi lite fart. Mannen svänger av mot höger, åt det håll vi ska, och jag ser hur han därefter saktar in och stannar till vid vägkanten, på andra sidan från oss, och börjar göra en U-sväng. Eftersom vi ska korsa en väldigt mörk parkeringsplats skyndar jag på Charlie, jag vill verkligen inte att han ska köra in på parkeringen. Hon märker att något är på gång, och jag säger att där är en ful gubbe i bilen. Vad ska man säga, liksom? Hon märker att jag börjar bli lite stressad och hon blev nog lite rädd. Precis när vi kommit ut på andra sidan parkeringen kör han förbi igen, sakta. Jag stirrar tydligt framför mig dit jag är på väg, ignorerar honom fullständigt. Nog måtte han väl fatta att jag inte är en prostituerad nu? Men nej, det verkade inte så för än en gång gör han en usväng, precis när jag och Charlie svänger ner på vår gata. Jag ser i ögonvrån att han kommer igen och jag rusar på Charlie. När vi är ungefär 3 hus från vårat kör han sakta förbi men jag tror inte han såg oss bakom bilarna som stod parkerade på vägen. 6-7 hus efter vårt gör han IGEN en u-sväng, men vid det här laget har vi hunnit hem. Sakta ser jag honom köra upp för vår gata, letande och undrande vart vi tog vägen.
Jag undrar, i mitt stilla sinne, vad han egentligen tänkte? Det var en gammal man som uppenbarligen var ute efter en prostituerad. Jag tror inte han var ute efter att våldföra sig på någon. När jag ignorerar honom, vad tänkte han då som fick honom att forstätta följa efter? Vad tänkte han att vi skulle göra med Charlie? Eller trodde han att jag ledde honom hem till mig, där Charlie kunde placeras framför tv:n?? Jag vet inte….skitäckel var han i alla fall. Jag tycker det är illa nog med torskarna som går till de riktiga prostituterade, men är man så förbannat =”?=#”?= äcklig att man inte ens backar när där finns ett barn i närheten, då förtjänar man nästan en ommöblering i ansiktet….Att han ens tänkte tanken!
Nåja, det händer som sagt inte ofta och jag rör mig på de vägarna regelbundet, även när det är mörkt. Att det sen hände ikväll när Charlie fått för sig att ge sig ut på egna äventyr gav oss en anledning att ge henne en lektion i vad man gör när fula gubbar kommer. När vi frågade henne vad hon tyckte att hon skulle göra, om t.ex. en bil stannade och någon erbjöd henne godis eller ville att hon skulle följa med, svarar hon att då säger man “no please”. Efter några minuters samtal låter det bättre, och Charlie har demonstrerat hur hon både skriker så högt hon kan, så länge hon kan och att hon ska bita, skrika, riva och slå.
Så ja, det var våra äventyr ikväll….
janica.se 