Charlie lär sig läsa

Charlie har upptäckt att mamma är lärare, och det utnyttjar jag till fullo. Hon längtar sååååå mycket tills hon ska börja “stora skolan” och en av de roligaste lekarna är att leka skola. Det tycker mamma också, så klart. Då kallar hon mig “teacher”, inte mamma, och sen tränar vi bokstäver och läsning!

Jag har många gånger sedan jag började undervisa unga barn i svenska i utlandet funderat över det här med om det blir lättare och bättre om eleverna först lär sig läsa på ett språk innan de lär sig läsa på det andra språket. Att ljuda orden blir ju annorlunda om du gör det på svenska eller engelska. Men jag har kört på gut feeling, att det är bara att köra på på båda språken. Så kom det precis ut en ny studie i dagarna som visar att simultan läsinlärning i båda språken ofta ger bättre resultat (i förstaspråket, i.e engelskan) än succesiv (m.a.o. lära henne läsa och skriva på engelska först och sen svenska), om de kombineras med fonologiträning. Så jag får kanske ta och damma av mina gamla universitetsböcker och fräscha upp minnet om monoftonger, fonem, allofoner och homofoner.

I alla fall, där är några intressanta reflektioner kring Charlies språkbruk för tillfället. Dels har hon dille på att hon vill “lära sig svenska”. Det låter kanske inte så konstigt, men det är det =) Jag pratar alltid svenska, och hon förstår allt jag säger även om hon mestadels svarar på engelska. Men mer och mer avbryter hon mig när jag talar (svenska) och säger till mig att jag måste prata det andra språket, mitt språk. Svenska? frågar jag henne då. Ja, svarar hon. Men det gör jag ju, invänder jag och hon blir ställd och säger ‘åh’. Det är verkligen som om hon fortfarande inte ser de två separata systemen. Hon HÖR inte att jag talar svenska, hon reflekterar inte kring vilket språk det är när hon pratar med mig, eller när jag pratar med henne. Allt språk tillhör en och samma pool i hennes huvud, osäker (eller snarare bryr hon sig inte) om vad som hänger ihop med vilket språksystem. Och när hon ska tala själv så tar hon det som kommer först till tungan, vilket oftast (men inte alltid) är engelskan. Men det är när hon pratar med mig. Pratar hon med någon i telefon, t.ex. mormor, så kan hon bli väldigt medveten om det. Då vill hon ha hjälp. Liksom när vi leker rollspelslekar. Hon ber mig då hjälpa henne prata svenska istället, och så fort jag påminner henne om vad ord heter på svenska så trillar de ut.

Ett annat tecken på denna syn av sin tvåspråkighet, som en enda stor pool med språk, är när vi lekar fröken och elev. Ikväll var ett typiskt exempel. Hon ser en bild på en hund. Jag frågar henne vad bilden föreställer, varpå hon svarar “a dog”. Jag frågar henne vad det heter på svenska, och hon funderar en sekund eller två, innan hon svarar glatt “a puppy!”. När jag säger hund, är det som om det var den tredje synonymen för ordet, “hund” låter lika självklart för henne som “puppy”. Det låter kanske virrigt, och det är det. Men när hon pratar med mig så blir alla ord, svenska och engelska, synonymer – inte översättningar. Man kan kalla det hund, dog eller puppy. Man tar det ord som passar bäst och som kommer först till tungan. Och när man då ska ringa in alla ord djur som börjar på bokstaven F, så blir resultatet så här:

image

Advertisements

Leave a comment

Filed under Om allt och inget

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s