Mannen som hemmafru

Åh, en man som är hemmafru! Vad bra! En man som stannar hemma medan kvinnan jobbar, tar hand om barnen, tvättar, städar och lagar mat. Låt oss alla applådera en stund!

En kvinna som är hemmafrul. Oj. Ska du inte tänka på din karriär? Tycker du inte det är långtråkigt? Blir du inte galen av att bara ta hand om barnen, tvätta, städa och laga mat?

Är det så, eller är det en felaktig föreställning jag har?

Anledningen till att jag tar upp det är för att en kvinna skrev något liknande detta på facebook. Hon kände att i den kulturen hon bodde i (hon var utlandssvensk) så var det förväntat att hon som kvinna skulle lämna och hämta barnen, städa, tvätta, ta hand om huset, köra barnen till diverse aktiviteter etc. En annan kvinna replikerade att för henne var det likdant, och att hon kände att “hemmafru” hade en negativ klang i Sverige där det förväntades att man skulle göra karriär.

I Australien är det likadant. Män jobbar och kvinnor är hemmafruar. Barnen börjar skolan kl. 9 och slutar kl. 15. De behöver bli lämnade och hämtade. Sen har de diverse aktiviteter de ska tas till. Därefter är det hem, läxläsning och middag. Mannen är hemma lagom till middagen och hjälper kanske till med bad och läsning på kvällen. Kvinnor känner liksom att det inte finns någon tid till att jobba, även om man skulle vilja det. Men sen är det viktigt att påpeka, att inte alla VILL jobba. Många kvinnor här nere vill vara hemma med barnen. De ser det som mycket viktigare att finnas där för sina barn hela tiden, att vara hemma med dem tills att de börjar skolan (en eller ett par dagar på dagis går väl an), än att jobba och göra karriär. För de anser att barn och familj är viktigare.

Jono då, som varit hemmapappa eller hemmaman sedan Charlie var liten. Han har jämt och ständigt varit tvungen att “försvara” sig för sina beslut (eller är det mina? Eller våra) om att vara hemma i Australien. Han har nästan blivit som ett skämt, man skojar liksom om att jono är hemmapappa. Att han diskar, tvättar och fixar med saker. I den här kulturen ska mannen vara familjeförsörjare och är man inte det så förlorar man något av sin manlighet. I alla fall i andra mäns ögon. Andra kvinnor däremot kan ofta säga att de önskar att deras män var hemma. Men samtidigt inte, för många kvinnor vill också vara hemma.

Åh så fel tänker vi som svenskar! Så ska det inte alls vara! Klart han ska kunna vara hemmapappa/hemmaman! Men finns samma självklarhet för kvinnorna? Är det lika accepterat att kvinnan är hemma i FEM år med sina barn utan att jobba? Eller tänker vi då att hon blir uttråkad, behöver stimulans, och nästan tycker att hon är förtryckt?

I svenska ögon är jono en hero. Han är “sån som män ska vara” när det kommer till familjeliv (även om jag måste medge att han inte städar huset, och speciellt badrummet lika bra som jag gör). Men vad är det som säger att det ena är bättre än det andra? Varför måste man satsa på karriär? Är det karriären vi kommer ligga där på dödsbädden och vara tacksamma för, eller är det för tiden vi spenderat med familjen?

Det viktiga är kanske att man helt enkelt är nöjd med den roll man faktiskt har, oavsett om tiden tillbringas mest i jobbet, hemmet eller var det nu kan vara.

Vi ses på midsommar! Nu åker jag om sju timmar, ska bara sova lite först

Advertisements

Leave a comment

Filed under Om allt och inget

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s