En högst eventfull dag

Så kom då den stora händelsen som Charlie, mamma och pappa med största sannolikhet aldrig kommer att glömma – och som jag kommer dokumentera här.

Charlie var i skolan idag som vanligt. På eftermiddagen skulle de ha operaföreställning i skolan, Oz Opera skulle komma och framträda The barber of Seville. Barnen har övat sångerna i veckor (japp, riktig opera) och läst in sig på handlingen. Föräldrarna var också inbjudna så kl. 13.10 kom jag till skolan för att vara med och titta.

Jag såg att alla barnen var ute på rast och hittade snart Charlie. Något blodsprängda ögon och en klubba i handen. Jag skickade inte med en klubba och inga pengar heller så jag frågade så klart var hon fått den ifrån. Då börjar hon berätta för mig att hon suttit inlåst på toaletten och kunde inte komma ut, och att hon var ledsen. Fler barn kommer fram och berättar samma historia, att Charlie suttit inlåst på toaletten. Charlie säger hon var ledsen när hon satt där ensam och grät, men att hon försökt sjunga (Vem kan segla samt Lille Katt, bara svenska sånger), innan hon varit ledsen igen. Jag försöker klura ut hur länge hon suttit på toaletten. Eftersom en femårings tidsbegrepp är något vagt frågar jag henne hur många gånger hon han sjunga sångerna, varpå hon svarar två. Jag tänker för mig själv att hon verkar suttit fast där inne ett par minuter. Jag ber henne visa mig toaletten hon satt fast på och märker att dörren börjar gå sönder/har svällt, och när den stängs är den svår även för mig som vuxen att öppna. Då kommer hennes fröken mot mig, och jag ser att hon är något upprörd. Jag får höra vad som hänt…

Någon gång mot slutet av rasten har Charlie gått på toaletten. Hade det varit lektion hade hon alltid gått med en kompis (de går alltid två och två), men inte när det är rast. När hon är färdig har toalettdörren fastnat, hon kan inte komma ut. Toaletten ligger vid lekparken, lite längre bort från klassrummen. Skolklockan har ringt och alla barnen har gått tillbaka till sina klassrum. Charlie gråter och ropar på hjälp, men ingen hör henne. Personalen är inomhus, barnen likaså. Läraren har fullt upp med två pojkar som bråkat på rasten och börjar med att ta tag i det. Därför märker hon inte att Charlie fattas. Klassen börjar sen med nyheter och annat som de skulle pyssla med.

Tjugo minuter går. Charlie är fortfarande inlåst. TJUGO MINUTER! Att vara inlåst i 20 minuter är länge för en vuxen, men är en livstid för ett barn. Charlie har gråtit, skrikit, ropat och sjungit. Hon berättar för mig att hon tog djupa andetag mitt i sitt hysteriska gråtande för att försöka hålla sig lugn, sjöng sångerna jag brukar sjunga för henne, ropat på både mig och pappa och försökte tänka glada tankar. Till slut kommer operabesättningen. De går utanför toaletten och hör äntligen Charlie, och hjälper henne ut.

Det är dags för föreställningen. Jag tänker på det inträffade under föreställningen. Något upprörd själv när jag tänker på hur Charlie satt där inne på toaletten i 20 minuter. På hur hon berättat för mig att hon ropat på mig, på pappa, sjungit sånger med snyftande röst och trott att hon skulle dö (så sa hon…).

Hur kan det här hända, tänker jag på. Vems fel är det här? Är det någons fel? Kan jag klandra hennes lärare? Även om det var hennes ansvar att se till att Charlie var där så kan jag inte det. Jag är själv lärare, jag missar ibland att kolla om alla elever är där. Huvudet är fullt med något och man missar det helt enkelt – the human factor. Oftast går det bra ändå. Sällan händer det att just det barnet man missat sitter fast på en toalett. Nej, jag kan inte klandra läraren (som för övrigt hade fullt upp med att klandra sig själv, och mådde tydligt dåligt av det), det kan hända den bästa. Är det skolans fel att toaletten var trasig? Ja, till viss mån. Men nog kan det väl hända, även om det var ofantligt oturligt att ett barn fastnade därinne, just när klockan ringde.

Så jag bestämmer mig för att ha ett möte med rektorn och läraren. De träffar mig när föreställningen är slut och barnen har åkt hem. De var nog väldigt nervösa att jag skulle få spel på dem. Rektorn berättar att toaletten redan blivit avstängd och jag yrkar på att även de andra toaletterna behöver kollas, för säkerhets skull. Rektor håller med.

Men jag förklarar för dem att det som var och är viktigast för mig är att tackla den skräck som Charlie känt under den tid hon varit instängd, att på något sätt bearbeta hennes känslor och se vad vi kan lära oss av situationen för att förhindra en liknande händelse. Som jag sa så klandrar jag inte läraren – de har ordentliga protokoll att följa men hon missade, och det kan hända den bästa. Toaletterna behöver ses över. Men jag ville också att händelsen inte skulle liksom glömmas bort i byråkratin, att det skulle stämplas som tragiskt och sen rullar vi vidare. Visst pratar vi hemma om det som hände, men det måste väl gå att göra något mer?

Jag tror inte att det går att förhindra att liknande olyckliga händelse händer någon gång. Men om de händer, så tänker jag mig att det bästa ändå vore om barnen hade någon slags kunskap om vad de kan och bör göra. Så jag föreslog (efter att först pratat med Charlie om det) att imorgon så pratar dem om det som hände i klassen. Att de pratar om vad man kan göra i liknande situationer. De berättar att Charlie sjöng för att hålla sig lugn, vilket var jättebra. Vad Charlie antagligen inte var medveten om var att hon genom att sjunga också förde (o)ljud – vilket ökar chanserna att någon hittar henne. Vi säger så ofta till barnen att om det är något som händer, så hitta en vuxen som kan hjälpa dig. Men den möjligheten försvinner så klart när man är inlåst på toaletten. Istället gäller det att försöka föra så mycket oljud som möjligt, skrika, sjunga och banka. Och att försöka hålla sig lugn. Och att läraren imorgon då pratar med klassen om olika sätt att göra det på – det blir liksom life skills. Det behöver inte vara en toalett, det kan vara så att man sitter fast i vad som helst, eller man har gått vilse och sitter under ett träd. Prata med barnen om vad de hade gjort, vilka förslag de har på vad man kan göra i samma situation. På något sätt highlightar det till Charlie att det som hände henne kan hända vem som helst och att hon (medvetet eller omedvetet) gjorde rätt saker. Kanske kan hon känna sig lite stolt då, och kanske kan det hjälpa ett annat barn som någon annan gång hamnar i en situation som så lätt kan framkalla panik. Rektor och lärare höll så klart med om min lysnade ide (hehe). De skulle redan ha personalmöte för att diskutera det inträffade, och imorgon kommer ALLA klasser på hela skolan att prata om samma frågor, om vad man kan göra i liknande situationer.

Charlie är för övrigt ok. Hon är en stark liten personlighet, rubbas inte så lätt. En annan liten pojke eller flicka hade kanske fått långvariga men. Hon säger att hon inte är rädd för att gå på toaletten i skolan, även om hon berättar att hon var rädd där och då. Och på rädslan för att dö, så har vi pratat om att även om det kan dröja länge så hittar någon henne alltid och att hon alltid ska försöka komma ihåg det (samtidigt som hon för oväsen). Hade det inte varit operagänget så hade till slut läraren märkt att hon var borta. I allra värsta fall förklarade jag för henne, så hade jag märkt det när jag kom för att hämta henne!!

Så det var dagen bravader, nu har vi varit med om det också…

Janica

Advertisements

Leave a comment

Filed under Om allt och inget

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s